Shit that's gotten to me

Det är rätt sent en söndag. Jag har tur, som har lov imorgon. Jag hade aldrig orkat utan lovet. Det är knappt så jag orkar med det. Under det här året, 2014, som inte alls skulle vara som skitåret 2013, har mer än brukligt gått åt helvete. Kollegor har fått kängan, jag jobbar mer än vad jag borde, får skit för det jag inte gör för att jag inte hinner med, och jobbar lite mer. Min hälsa har helt klappat ihop. Just nu sitter jag på 1/4-dels flaska Bourbon och någonstans mellan 8 och 10 öl. Det enda sättet jag pallar.

Det var tydligen 20 år sedan Kurt tog sig själv av daga. Jag kan inte säga att jag inte har förståelse för honom. Vi har, vad jag tror, vuxit ifrån oss själva i och med den tekniska utvecklingen. Ta en sådan sak som att vi jobbar jämt, inklusive när vi är på semester. Det tär på en. Att inget är hemligt tär också. Och det här börjar gå utanför ramarna.

Insikter och utkomster

Jaha, nu sitter jag här ännu en natt. Det är söndag, eller egentligen riktigt tidig måndag. Jag ska jobba om sådär 6,5 timmar. Jag sover inte. Jag kan inte. Jag fungerar inte ens på det basplanet att jag kan sova.

Jag har dock inte TBC, vilket konstaterades i veckan, rätt skönt. Men det väcker ju då tanken på vad jag har, för något är inte rätt i min kropp. Man ska inte ha så här ont, man ska kunna sova, man ska inte bli så här slut av ingenting och man ska ha minne som funkar mer än i en halvtimme. Jag måste skriva listor för mycket nu liksom. Jag funkar inte under dagtid, men hjärnan vaknar till på nätterna, och håller mig vaken.

Läser mer Uffe också, Saknaden nu, och den ger mig massa flashbacks. Han är djup ibland, och igenkänningsvärdet är kanske ibland lite för högt för mitt eget bästa. Massa saker jag inte borde tänka på egentligen, men nu börjar göra. Skulle behöva miljöombyte tror jag, åka någonstans och bara vara ett tag. Ingen alkohol, ingen press, bara chilla ut, sortera, slappna av. Som om det kommer hända. Jag funderar också på att koppla ner ett tag, ge fan i att vara online, men eftersom mycket av mitt liv och nöje finns online blir det nog svårt. Jag vet inte var jag är på väg med det här längre. Ångesten blir dock bara svårare, mer press känns. Jag vet inte hur länge jag pallar.

Saker som färgat av sig

Jag läser Jack igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, men jag insåg häromnatten hur mycket den färgat mig. Jag skriver i stort sett som Lundell gjorde när det begav sig, drömmer om och längtar efter ungefär samma saker och samma liv.

Jag inser också att jag inte har stenarna för att ta tag i det och göra något av det, vilket är jävligt synd. Känner också att jag stundtals saknar en riktigt förtrogen, känner att jag skulle behöva I eller någon i samma klass och med samma vetskap.

Hittade också annan skrift i min lilla svarta bok jag har bredvid sängen, nämligen att smärta är att veta vad man vill ha, men att samtidigt veta att man aldrig kan få det. Jag vet inte var det kommer ifrån, säkert någon annan.

Nu är det söndag igen, och imorgon är det måndag. Det är inte bra, då jag dels inte är uppvilad, och dels för att situationen börjar bli ohållbar rent arbetsmiljömässigt. Jag vet inte hur länge jag kommer orka, men jag måste på något sätt göra det. Så det färgar mig just nu också.

Jag vet inte varför jag skriver det här, eller vad syftet är. Men nu är det skrivet i alla fall.

Krönikan 2013?

Det är årets sista dag, ryktas det om i alla fall. Det känns inte riktigt så, eftersom det hittills inte varit särskilt mycket snö, känns inte som det varit jul ens en gång. Det är två dagar sen jag kom tillbaka från London, där jag spenderat mellandagarna med diverse vänner som också var där, vissa planerade och vissa oplanerade. Tack till de som var med, och jag saknar redan LDN, alla pubar och skönt häng. Och matchen. Var på Wast Ham - Arsenal ute på Upton Park, bra drag, bra boll, bra feeling. Vill tillbaka.

Nu är det alltså nyår. Överlever jag natten så har jag överlevt en milstolpe, 27 år vid liv. Då får man inte längre hänga med en del storheter som checkade ut just då. Nu börjar det här låta som en fuckin' downer, men det är det inte.

Sjukt mycket har som vanligt hänt under året, bland annat har jag tydligen blivit biträdande Jimmy Hoffa på jobbet, alltså fackrepresentant, och som det ser ut nu riskerar jag samma slut. Det är en jävla kamp nu, mycket missnöje och härj. Får se hur länge jag står pall innan jag lämnar skiten. Jag har också jobbat alldeles för mycket, nästan gått in i väggen, nästan fått TBC, vantrivts på jobbet sjukt mycket, fått verbal reprimand för min frånvaro. Skit samma.

Har noterat under året att det fötts en hel del barn i bekantskapskretsen, vilket ju är kul och markerar stabilitet i mina vänners förhållanden, och en del andra har flyttat ihop, bland annat Adde som flyttat ihop med S och köpt en barre, stor grej. Stolt är jag. Och den biologiska klockan har tydligen hunnit ifatt mig, på något sätt.

Det har ätits gott under året, mycket burgare på diverse omnämnda ställen, exempelvis Flippin' och Lilys, men också mycket hemlagad kvalitetsmat. Nu senast i Londons Chinatown med Freddie där vi misstänker att de försöker döda oss via matmängd. Men fint var det. Annars känns det som att en alldeles för liten del av årets dagar spenderats i goda vänners lag, utan mer med arbete, vilket är synd, något som måste ändras inför nästa år.

Mina förhoppningar inför just nästa år är att dels kunna ha mer fritid för att umgås med vänner, göra någon spännande resa, skaffa mig en mer central lägenhet, samt faktiskt hitta den där speciella i mitt liv, även om man aldrig ska skriva det för att det då aldrig kommer ske.

Jag vill passa på att tacka alla som stått ut med mig det här året, även när jag varit en gnällig jävel vilket kan hända mer ofta än jag vill det.

Vi ses under 2014, hoppas jag.

Paniken sätter in

Klockan är nu 01.00 måndag morgon. Om sju timmar ska jag befinna mig på jobbet. Jag borde alltså för länge sedan sova. Min kropp säger nej till det tydligen. Jag har panikkänslor. Jag har darrningar i armarna, det liksom kittlar. Det kliar över hela kroppen. Så fort jag lägger huvudet på kudden börjar det snurra med saker som borde göras eller inte har gjorts. Det blev inte bättre av att jag googlade ett symptom jag har, som hänvisar till antingen diabetes, njursjukdom eller stress. Stress som dessutom kan orsaka diabetes. När jag läste om stressymptomen så stämde typ 9 av 10 på vårdguidens in på min situation. Och lösningarna går inte att tillämpa i mitt liv. Bra skit. Kan det här bara ta slut nu?

the fallen ones

Det är tydligen fredag idag. Jag har inte bloggat på länge, mycket därför att jag inte haft något att skriva om, mycket därför att jag inte haft tid. Det blir inte mycket tid när man har 20 timmar och 45 minuters undervisning. En heltid ligger i standard på 17,5. I alla fall om man har 1-till-1, alltså en timme undervisning och en timme förberedelse/efterarbete. För er som inte är vana med skolvärlden är det standard. 35 timmar på arbetsplats, 10 förlagd på valfri plats, totalt 45 timmar i genomsnitt i veckan utslaget över en fyraveckorsperiod. Är biträdande facklig representant på arbetsplatsen, därför sitter sånt här i ryggmärgen nu för tiden. Men vi kämpar på.

I veckan föll en kamrat. Diagnosticerad grav depression. KBT, Sjukskrivning två veckor till att börja med, på stående fot. Säkerligen till viss del beroende på arbetssituation som är långt ifrån optimal. En annan kamrat överger skeppet eftersom bättre erbjudande kommit annorstädes ifrån, även fast kamraten var ny. Jag förstår denne. Så många löften som brutits under så kort tid, med en så vek ledning, i alla fall när det kommer till beslutsfattande. Synd att det ska behöva gå så långt. Jag önskar det åt ingen.

Jag sitter här en fredagkväll. Onykter. Har inte varit nykter sen gångna lördagen. Mitt sätt att hantera det. Som en tredje kamrat sa: Kan han så är din nästan självskriven. Uppvisar alldeles för många symptom på utbrändhet.  Vi är för många. Vi är för hårda och för passionerade när det kommer till våra elevers utbildning. På inga andra arbetsplatser i det här landet skulle vår arbetsbörda accepteras. Så ser verkligheten ut. Det är lite därför jag inte kan falla, därför jag absolut inte kan bli sjukskriven i två veckor till att börja med, därför jag inte kan tillåta mig vackla.

Ändå tänker jag på mina kamrater, och hur vanligt det är.

Sommar och semester, eller?

Jag har om fyra dagar varit ledig en hel månad. Det känns rätt skönt, även fast ingenting alls har gjorts under den tiden. Jag har mest bara varit, stängt av lite känns det som. Ingen resa, inga planer. Tyvärr. Känns rätt tråkigt, samtidigt som jag inte vet om jag skulle orkat resa någonstans typ. För jag sover fortfarande inte. Även fast jag är ledig så vaknar jag tidigt, och nu när jag är ledig går jag inte och lägger mig heller, jag sitter ju nu och skriver och klockan är nästan tre. Men tro inte att jag inte vill åka någonstans, för det vill jag, men bara inte ensam.

Däri ligger ett av mina problem. Jag är nästan alltid ensam. Jag försökte sova nyss, och då kom tankarna över mig, och en undran över varför jag nästan jämt är solokvist. Det har i min bekantskapskrets cementerats roller, folk har varit tillsammans olika länge, men det är ändå samtidigt väldigt seriöst. Vi snackar bostadsrättsseriöst. Förutom för mig då. Och L, men L är inte klar med studierna än så han har ju den ursäkten. På något sätt är jag alltså inte tilltalande. Eller nått. Jag träffar ju heller inte så mycket nytt folk, det blir svårare och svårare, och på jobbet blir det inget. Dels arbetar jag med väldigt många män, och de av honkön är oftast i beroendeställning (läs elever), så där är det no-no. Och de är nittitalister. Helvete, jag börjar bli gammal.

Någon form av best

Jag känner mig som någon form av best, eller för att ta det i Metallicas termer "Some kind of Monster" just nu, eftersom jag fortfarande skamsköljer sedan den gångna aftonen. Jag känner mig som ett monster som inte längre hör hemma i civiliserade världen, utan behöver så mycket plats som möjligt för att hantera mig själv. Tilläggas bör att jag i afton slagit i mig en pava rosé samtidigt som jag såg Nineties vilket tog mig tillbaka till när jag började gymnasiet rent musikmässigt, vilket samtidigt väckte vissa känslor som kom därmed, bland annat om Katten som jag skrev om igår. Samtidigt bör jag för länge sedan ha gått i däck, eftersom jag slagit i mig en pava rosé samt en icke försumbar mängd gin, men jag är fortfarande relativt logisk och stringent. (Försäsongsträningen för i år har varit omfattande).

I morgon börjar min sommars träning, med löpning. Jag har nästan ett år att ta igen när det kommer till kondition och smidighet, och jag kommer behöva arbeta med min kropps motstånd och vikt för att vara där jag var för mindre än 18 månader sedan. Eftersom jag till min karaktär är tämligen binär kommer jag kunna pusha mig själv till nästan det jag vill. Jag ska ner på under timmen på en mil. Och sedan kunna hålla det i ungefär 4 timmar. Notera att jag inte mäter distans utan tid. Jag ska palla.

Jag ska också under sommaren tatuera mig vad det känns som, och hålla ett gammalt löfte till just Katten, där jag lovat att gadda in det första hon ritar upp som arkitekt som blir konstruerat, även om det är är ett uthus. Eftersom jag själv var med och byggde på friggeboden eller vad man ska kalla den så ska någon aspekt av den tatueras in. Jag står vid mitt ord.

Had it, lost it (eller allt det som jag ångrar att jag gjorde eller inte gjorde)

Det är tre dagar kvar till semestern. Något som känns förbannat skönt och behövligt nu efter att läkaren för någon månad sedan sa att jag faktiskt slitit ut mina talorgan, och alltså bör hålla käft, något som i min yrkesbana är sjukt svårt. Så det kanske blir en tyst sommar. Har precis varit på enda visningen av Brian de Palmas "Passion". De Palma hade det ett tag, han har gjort en del bra film, men "Passion" tappade i karaktärerna och i handlingen. Det var dock inte det det här skulle handla om, utan mer vad som bubblade upp under resan hem, nämligen mitt gamla, ältade före detta förhållande. Det kommer upp med jämna mellanrum. Just idag var det hur det tog slut, och vilket as jag faktiskt var, och hur det jag gjorde inte var okej. Lång historia kort, avslutade ett treårigt förhållande över telefon. Känns inte ok, även fast jag var "ung" när jag gjorde det. Har fortfarande inte haft förhållande efter det, och det här var 2007. Måste kanske sluta tänka snart, men det går inte. Jag undrar lite vad jag gjort för att få det så här.

Pratade lite med katten också, hon är tydligen på väg ifrån landet, så som hon planerat. Vet inte om det är tillfälligt eller permanent. Där har jag tydligen vilat på mina lagrar för länge, så där kommer det inte heller bli något vad jag gissar. Också något jag ångrar att jag inte gjorde, att jag inte hade stenar nog för det.

Den här moderna världen är egentligen inget för mig, jag hanterar den inte. Första gången jag sov typ en hel natt var i natt, och jag höll nästan på att inte komma upp i morse. Jag är tydligen en helt trasig människa.

Där och tillbaka igen

Nu är klockan något över midnatt, och jag sover inte. Jag skulle sovit för ca 2 timmar sedan var planen, men den sket sig en hel del. Jag är fan felkonfad, vilket ställer till det för mig. Just nu hatar jag det moderna samhället med dess stress och ångest. För det moderna samhället ger mig mer stress och ångest, på grund av att jag stressar och har ångest. Ond cirkel deluxe.

Det känns dessutom som om typ alla runt mig hookar up på seriöst plan, gifter sig och skaffar småknoddar. Undrar vad jag gör för fel, jag är tydligen inte attraktiv på marknaden. Vilket, gissa vad, leder till mer stress. Stanna den här jävla planeten, jag vill kliva av.

Jag har också, tydligen, lyckats slita ut min röstlåda på ca tre års jobb, så läkaren tyckte att jag borde vara tyst, men det går liksom inte som lärare, jag måste använda min röst för jobbet. Nu blev det här ett väldigt deprimerande inlägg, men det beror på omständigheterna, många av dem utanför min kontroll.

Tredje natten gilt

Åter igen sömnproblem. Sitter i sen ett tag tillbaka, dock sällan lika svåra som inatt. Två och en halv timme tills jag ska stiga upp, göra mig i ordning och gå till jobbet. På något sätt tror jag inte det kommer ske. Jag är stressad, jag är orolig, jag är dödstrött men kommer inte kunna sova. Spelar ingen roll hur förstörd jag är. Så fort jag lägger huvudet på kudden går allt åt helvete. Allt som ska göras kommer som en ström genom huvudet, allt som ska göras och som jag inte gjort, eller borde gjort, eller så. Därför sitter jag här. Med ont i halsen, ont i bröstet och inte sover, fast klockan är kvart över fyra och jag skulle behöva vara på jobbet klockan åtta. Tror det blir en till sjukanmälan, den tredje för den här veckan, och att jag istället för att sova inatt, satsar på att sova natten till torsdag. Hur i helvete kunde det bli så här?

Här igen

Nu är jag här igen. Sex och en halv timme kvar tills det här liket som skriver ska vakna upp, ta sig ner från loftet och gå till jobbet. Problemet är just de där sex och en halv timme. Jag har sömnproblem. Igen. Alldeles för mycket som inte blivit gjort, som borde blivit gjort, exempelvis rättning, varna folk som riskerar att inte klara kurser, formulering av omprov, för att inte tala om hälsoarbetet, typ träning, rehabilitering, ta sig tillbaka på banan och försöka få det till att inte bli en sommar i vassen igen. Eller vilken vass, jag badar knappt längre.